Jag har i stort sett i hela mitt vuxna liv varit intresserad av genetik och ärftlighetslagarna. Kanske för att vi i min släkt har några arvsbundna sjukdomar, där några är mycket allvarliga och ovanliga. Sånt får en att fundera mycket varför saker är som det är.

Detta är en sammanställning av vad jag själv kommit fram till under åren. Materialet är sammanställt på basis av böcker och artiklar jag läst. Läkare och veterinärer jag talat med. Och från diverse föredrag om genetik jag varit på med bland annat forskare inom området.

Jag vet att många uppfödare blir arga på mig när vi talar om detta därför de anser att det ej stämmer. Själv är jag mycket rädd för defekter ibland katterna.

Jag lämnar valet fritt till dig som läser att fundera på om du känner igen något och min förhoppning är att du kan ha någon nytta av denna artikel.

Ärftlighetslagar
I naturen finns det ärftlighetslagar. Dessa lagar kan vi människor inte sätta oss över hur gärna vi än vill. Saker som till exempel storlek, fysisk förmåga eller andra mentala egenskaper har en mer komplicerad arvsgång. De styrs av så pass många genpar att det är omöjligt att veta varje gens egenskap och inverkan. Men en del saker är stark arvbarhet på, dvs. det är stor chans att avkommorna får det.

I ett försök att rangordna för oss intressanta egenskaper kan det bli så här:
Temperament
Storlek
Fertilitet

Pappans spermier avgör ensamma könet på avkommorna. Det föds ca 5-10% fler hanar i medeltal.

Avkomman ärver 50% av sina gener/anlag från modern och 50% av fadern.

Beträffande storlek på avkomman är det inte så enkelt med anledning av arvsgången att en stor katt får stora ungar. Man måste titta på fler faktorer. T.ex. syskonens storlek, föräldrardjur. Kosten är också viktig. Dock är arvbarheten hög för detta i många djurslag. Även hos människan. Långa föräldrar får ofta långa barn och vice versa.

Många ärftliga defekter har enkel arvsgång. Såsom färger. Så vi som har raser med dilutionsfärger kan översätta med detta. Anta att man vill ha dilution ex.vis. lilamaskade katter. För att få det måste båda föräldrarna vara bärare av det. Precis så är det med defekter. Det kommer från två håll. Det kan alltså ligga dolt länge tills kaka finner maka! Vips kommer defekten i dagen. Dock finns vissa saker som är allvarligare ex.vis diverse sjukdomar. Där rådfrågar man lämpligen en veterinär om råd. Ex.vis ärftliga hjärtfel. Sådant går jag ej in på här. Vissa saker är också könsbunden nedärvning på ex.vis blödarsjuka.

Beträffande färger är det också här enkel arvsgång som säkert många vet skillnaden på. Exempelvis tabby är en dominerande färg/gen. Troligen för att tabby är en "vild" färg. Hos mig själv har i snitt 3 ungar av 4 ärvt detta från sin mor trots solida pappor. Lätt att få svårt att undvika med andra ord.

Avla aldrig på en katt med tveksamt temperament!
Gör detta aldrig någonsin, då det är så stor arvbarhet på detta. Tveksamt temperament kan vara att katten är mycket hård i psyket och inte är snäll mot andra katter eller människor. Skygghet är också ett mycket dåligt temperamentsdrag. En skygg katt kommer både nedärva det och honan präglar ju sina ungar. Till slut får du en population/stam med katter som är mer eller mindre skygga. Vilket definitivt inte är ett karaktärsdrag för Siames och Balines. Båda dessa karaktärsdrag har jag sett upprepas hos olika uppfödare och vet säkert att det stämmer. Ett mycket svårt karaktärsdrag att avla bort eftersom arvbarheten är så stor. Mycket viktigt att tänka på när man föder upp sällskapsdjur. Procentsatsen för detta är 30-40 % arvbarhet och 60-70% är miljön.

Det finns en bestämd och specifik takt i generna. Försök att accelerera takten skadar gensystemet. Återigen naturlagarna som man inte kan sätta sig över.

Inavel (linjeavel)
Vid inavel får man en hel del tråkigheter i släptåg. Inavel görs för att man vill förstärka positiva saker. Eftersom genuppsättningen hos katt är ca 100.000 st. och bara ca 1.000 av dem styr, och avgör därmed rasen och dess egenheter. Alltså förloras många egenskaper som vi inte kan se. När två lika (besläktade) individer korsas har de många gener gemensamt. När dessa möts blir det mycket av det samma men det måste ske på bekostnad av gener som förloras. Enkelt – För att dubbla något anlag måste något annat offras! Då är det farligt för många viktiga egenskaper som infektionsskydd och kroppens sätt att hantera svåra sjukdomar går förlorat.

När man linjeavlar får man efter ett tag inavelsdepression.
Följande symtom kan då iakttas mer eller mindre utbredd:

Hos ungar:
Små kullar (normalkull 4-5 ungar)
Låg födelsevikt
Dålig tillväxt
Dåligt hull
Kraftlöshet
Missbildade foster
Mottaglighet för sjukdomar ökar

Hos vuxna:
Katternas storlek minskar
Sen könsmognad
Svag parningsdrift
Otydliga löpningar
Låg fruktsamhet
Svag vårdinstinkt
Ökad sjuklighet och
större mottaglighet för sjukdomar.

När det gäller kullstorlek är det så att ärftligheten för antal ägg som befruktas nedärvs bara med ca 5-10%. Kullstorleken är uteslutande styrd av inavelsgraden. Ägget låter sig inte befruktas av allt för lika celler (spermier), därför befruktas färre ägg och kullarna blir mindre. Detta gäller generellt och man måste ta hänsyn till slumpfaktorn. En gång är ingen gång. Vad jag menar är att visst kan det gå bra en gång, men i längden är det faktiskt på detta sätt. Det är viktigt att man förstår att man inte får bryta mot grundläggande biologiska lagar.

Släktskap mellan olika individer i procent är om ingen inavel bedrivits:

Far/barn 50%
Mor/barn 50%
Syskon 50%
Halvsyskon 25%
Kusiner 12,5 %

Slumpen
Dock är det detta med slumpen igen. Detta är medelvärden av genomsnittet. Alltså kan två syskon få båda generna lika, en gen lika eller ingen lika i ett genpar. Det kan alltså betyda att syskonen kan vara allt från 0-100% lika! Därför blir syskon i en kull olika. Om däremot kullen är mycket jämn kan det bero på inavel. Dvs. att de genetiskt är mycket lika. Det är detta som är det farliga med inavel. Eftersom varje individ bär på ett eller kanske flera recessiva anlag som har en ofördelaktig inverkan.

Man kan avla upp till ca 10 generationer sen är det obönhörligen stopp. Nytt blod måste till på hela linjen. När man linjeavlar skall man ha i minnet att polygener blir värre ju fler av samma man använder (besläktade individer). Det ackumuleras hela tiden. Både de goda och dåliga generna. Nästan som en tidsinställd bomb.

När Javaneserna kom blev de mycket populära hos många, bland annat därför att de verkade så kraftiga och sunda. Detta var en helt naturlig process kallad Heterosiseffekten. Det innebär att man har blandat två helt skilda familjer. På så sätt får man en mycket sund population som kan likställas med bondkatter.
(Som av många anses mycket friska och sunda, även om det är en sanning med modifikation.). Dvs. de anses mycket friska och pigga pga. den stora inblandningen av nytt blod. Därför kan ingen gendubblering uppstå. Dock är det så att när dessa "korsningsdjur" paras med varandra kan de vara bärare av de recessiva defektgener. Man kommer då tillbaka till "normal" nivå igen. För att få en fullgod effekt måste man ha en fyra rasers korsning. Där några av stammarna är helt fria från defekter/svaghetsanlag. Dessvärre är flera av dessa stammarna byggda på linjer som jag själv vet har defekter och det har sannerligen inte varit helt problemfritt. Man fick med det från början så att säga. Och nu finns det i många Javanesers stamtavlor. Hade man valt ut första djuren utifrån friskhet och inte utseende hade det nog blivit bättre. Därmed inte sagt att de är sämre än ex.vis Balines, men man hade kunnat göra det listigare utifrån ett genetiskt perspektiv. Och jag själv har sett och upplevt för mycket för att inte vara alltmer övertygad om mina teorier.

Bäst gör man i att hela tiden kontrollera och välja ut avelspartners som man kan kontrollera så lång tid tillbaka som det går. Jag har frågat mycket hos de jag köpt katt och parat hos. Jag menar att detta har hjälp i vart fall mig mycket att planera mitt avelsarbete. Dessvärre tror jag inte att alla uppfödare är helt ärliga mot sig själva. Om vi alla vore det skulle vi kunna bli kvitt de många tråkigheter som numer finns hos många av våra raser. Jag har kollat allt jag bara kan hos mina katters anfränder och valt bort mycket snyggt beroende på vad de har i blodet. Men jag tror ändå inte säkert att mina katter inte har något defektanlag därför att det är så spritt i linjerna. Den dag jag får en defekt, den dagen vet jag säkert. Till dess kan man inte säkert veta. Vi sitter alla i samma båt och är beroende av varandras ärlighet i detta avseende.

Populationen
Populationen ska ej understiga 100 djur. Går man ner så långt som till 50 individer eller mindre går förmodligen inte populationen att rädda. Har man 20 handjur i aveln innebär det att alla 20 ska användas lika mycket i aveln, dvs. 5% var i en generation och en försvarlig del honor. Idealet är att en avelshane får användas till högst 5% av populationen.

En hanes anlag får inte spridas i för stor omfattning eftersom man då får en inavelseffekt på populationen. Bättre är att välja en hane som har annorlunda stam eller dylikt. Inget djur är så stabilt genetisk och bra, att, det försvarar någon större användning typ matadoravel. Även om det är en fin importhane, annars blir det ju en massa halvsyskon under en följd av år.

Rasspecifika saker
För oss som föder upp orientaliska katter finns några saker som specifikt angår oss. Först och främst detta med kilformen på katternas huvud. När man accentuerar kilformen på huvudet finns det risker. Ju bredare överdel på huvudet ju mer vidgas fogarna i skallen. Då finns det risk för att fontanellerna inte sluts ordentligt. Det gäller även fogarna i nacken. Kontentan av detta är att hjärnan blir mer oskyddad. Den extrema kilformen framifrån och i profil är resultat av skelettförluster. Dessutom ökar risken för diverse ögonsjukdomar eftersom ögonen blir smalare och mindre. Ex.vis. kolobom=nät/bindhinnebrock som är klart ärftligt. Det leder till blindhet. Risken ökar också för näthinneavlossning. Beträffande ögonformen är det redan idag problem för de katter som har dessa små djupt liggande ögon. De får lättare inflammation eftersom det fastnar mycket mer damm och skräp i deras ögon. Ögat måste ha en så pass öppen form att ögonsekretet regelbundet kan skölja/rena ögat när man blinkar. Det är ju själva poängen med att blinka, både för djur och människor.

Vidare detta med alltför smalt och tunt skelett. Dvs. slank benstomme. Nuförtiden är vissa djur helt enkelt för små och tunna för att kunna ha en god bäckenstorlek. Många förlossningsproblem kan man direkt koppla till att katterna är för tunna och små. Det måste ändå till ett normalt bäcken för att honan ska kunna föda ordentligt. Den här uppfattningen vet jag att man är mer övertygad om ibland utländska uppfödare än vi i kanske är.

När det gäller sådant som sternumkrok är det med största sannolikhet ärftligt enligt alla de jag talat med. Varför skulle just en skelettdefekt inte vara ärftlig när alla de andra är det? Defektanlag ärvs enligt en ganska komplex formel där kopplingen mellan flera defektanlag finns. Dock med enkel arvsgång. Varför det är på detta vis har jag inte kunnat utröna, men så är det. Just den synliga defekten döljer tråkigt nog diverse andra som kommer fram längre fram i avelsledet. Exempel kan vara spaltgom, navelbrock, ryggradsbrock, flatchest etc. Alla dessa saker vet jag finns hos en del uppfödare sedan ett antal år inom våra raser i kategori 4.

I stort sett alla defekter är recessiv arvsgång på, även de gener som ger ärftliga sjukdomar, därför är det svårare att direkt peka på källan. "It takes two" så att säga. Men för att få fram en defekt måste båda föräldrarna vara bärare. Därför är det lätt att ringa in problemet om man vill. Tyvärr vill inte särskilt många göra det utan fortsätter att framhärda att sternumkrok ex.vis inte är ärftligt. Tråkigt men sant. Skulle vi alla ta vårt ansvar och bryta ut defektlinjerna, blir det mindre avelsmaterial kvar. Alla katter bär naturligtvis inte på defekter. Men helt klart skulle många "vackra" utställningskatter få gå i pension beträffande aveln. Och kanske många av deras barn likaså. På hundsidan har de kommit längre och det har svajat fram och tillbaka genom åren. Vissa raser har man klarat upp andra inte. Livslängden är mycket förkortad för en del och det är bara en tidsfråga innan vi i kattvärlden sitter där hundfolk gjort länge. Man ska aldrig underskatta naturens kraft att slå tillbaka.

Om en katt på 100 föds med en defekt. Då innebär det att var femte individ i djurstammen bär på defekten. Andra forskningssiffror visar att om var fjärde unge föds med en defekt i en population är så många som 2/3 av de friska djuren anlagsbärare!

Ett exempel för ex.vis då defekten sternumkrok: Ena föräldern bär defektanlaget som är recessivt den andra inte. Genomsnittligt blir 50% av avkommorna i kullen bärare av defekten, resterande 50% blir det ej. Men hur vet man vem som bär det?

Om det däremot i en kull föds en unge med en defekt (Vilka i stort sett alltid har recessiv arvsgång.) så blir i genomsnitt ¾ av kullen anlagsbärare för denna defekt trots att de ser friska ut!

Slutsatsen är att man alltså inte vet vilken unge i kullen som är den helt friska. Därför avlar man inte på en katt som gett en defekt! Lätt sagt men detta är enda sättet att utrota det onda. Så har jag nu försökt göra och hitintills har jag lyckats, men återigen betonar jag vikten att vi öppet redovisar vad vi får i kullarna. Då skulle vi snabbare kunna sortera bort anlagsbärarna. Redan på tre generationer skulle populationen få en betydligt friskare status.

Men som sagt då måste vi alla samarbeta och tala om det. Och inte bli arga på dem som har min hållning.