Aldrig hade jag trott att jag skulle skaffa mig en hane som skulle vara fertil och sen gå i avel.

Med det är inte mycket som blir som man tror.

Jag är väldigt rädd för det kissande och bråkande som det kan blir med hanar och tanken hade aldrig fallit mig in, ända till jag plötsligt en decembermorgon tittade in i de ljuvligaste blå ögon. Det var på en kattutställning och kollade "startfältet". Jag bestämde mig på fläcken för katten inne i buren, den skulle jag ha till varje pris. Om bara visste vem som ägde den osv. Lustigt nog visade det sig att katten var son till katt som jag länge funderat på att para min hona med. Att katten sen var en hane tänkte jag inte så mycket på just då för han var helt underbar. Men, men vad blir som det är tänkt. Affären gjordes upp bums och lyckligt knattrade jag upp till södra Norrland en vecka senare för att hämta guldklimpen. På vägen hem satt vi och matade lillen med marshmallows! Väl hemma glömde jag alla farhågor jag haft för hanar för katten var så fantastisk i hela sin uppenbarelse och sitt sätt. Visserligen fick mina barn en smärre chock eftersom de tyckte att han var så gräsligt ful och smal. Katter var en exellent brunmaskad Siamesunge. Med den hade jag tänkt att förbättra typen på mina Balineshonas ungar. Allt var frid och fröjd mycket länge lillen var bara gullig och alla älskade honom och han dem. Vissa av mina vänner kom hem ibland bara för att träffa den mycket personliga och ljuvliga katt! Folk som hälsade på hos mig och inte var kattintresserade blev helt hänförda av den fantastiska katt. Han var en fantastisk reklampelare för denna enastående kattras - Siames. Han var till och med på TV flera gånger! Noga räknat tre gånger.

Han var verkligen mycket personlig i sitt sätt och just så speciell som bara en Siames kan vara.
Det roligaste var att apporter, allt precis allt. Det gick lika bra med kuvert som med mattes fina prydnadssaker som glatt stals från vitrinhyllan! Men vem kan vara arg på en kisse med de ögonen. Roligast var dock att apportera små pälsmöss. Som han alltid la i vattenskålen och stod sen och tittade på hur de låg och flöt! Inte lika uppskattat av de andra katterna! Hur kul är det att dricka vatten när det ligger en massa möss och flyter i vattnet.

Nåväl lillen växte ruskigt fort och åt allt som ställde fram lika glatt som han stal leksaker från allt och alla. Ofta fick barnen leta efter sina stulna leksaker! I mars månad var han sex månader och var på utställning och blev tydligen karl över en natt. I vart fall efter vad vi kunde förstå, för plötsligt var ingenting kul längre utom att skrika dygnet runt. Maten var äcklig, leksakerna var pest och i mattes knä kunde han bara ligga någon minut i taget. Ett fasligt "rantande" ständigt och jämt tog vid. Han sprang säkert en mil om dygnet och blev ännu smalare. Efter ett par månader lugnade det sig något och han kunde i alla fall ligga i knät igen och äta lite mer. Han växte och blev en mycket storvuxen och långlinjerad hane utan att vara grov. En av de större jag har sett faktiskt. Han vägde mellan 7-8 kilo. Hans få svagheter var något trång topp och lite vek haka. Annars hade hade den äkta och numer ovanliga, superfina mycket korta angoraliknande Siamespälsen och lynxtofsar på öronen! Fantastiska superblå ögon. Alltigenom en alldeles suverän Siames. Men pga. våra problem visades han få gånger på utställning.

Sen kom en ny period och springet och skrikandet igen. Trist och kraftigt enerverande. Och så en dag gjorde han det, han kissade utanför lådan! Inte bara det, i min säng dessutom och mitt framför synen på mig när jag satt i telefon. Jag skrek och han skrek, jag sprang och han sprang. FY, fy, FYYY!!! Tvätta och tvätta igen för att ta bort lukten. Efter det var jag som en hök för att se om han försökte kissa någon annanstans, men icke. Allt var lugnt i ca en månad, sen var det repris på tidigare episod. Men kisset och skriket blev bara värre och värre. Veterinären och diverse rutinerade uppfödare konsulterades. Lillen fick en hormonspruta för att dämpa det värsta. Han var då ca 10-11 månader gammal.

Vi beslutade att balkongen skulle bli en fin rastgård. Men han seglade likt en gasell över räcket och försvann all världens kos med mig i hälarna. Jag fick ej tag i honom och fick ensam gå hem. Satt sen hemma med magknip och såg framför mig allt otyg som tänkas kan och allt detta skulle drabba min lilla siamesgullis. Självklart tyckte han inte att han var liten utan villaområdets fränaste. Till slut efter några timmar kom han hem glad och nöjd!? Undrar just vad han hade gjort. Ingenstans hade vi kunnat hitta honom och ingen hade sett honom. Så vi köpte hönsnät och nätade in hela balkongen. När allt var klart släppte en lycklig ägare ut sina katter på balkongen och vad hände. "Tarzan" tog ett jättesprång upp till de två meter som höjden var på nätet och seglade likt en annan gasell över……

Repris av ovan återgiven ångest upprepades. Älsklingen kom tillbaka efter en liten stund, lika nöjd och mer nät inhandlades och nu var nätet ända upp till taknocken ca 2,5 meter. Ha, nu var jag lugn, och konstaterade att även Siameser kan hägnas in. Gick ut i trädgården och hörde naturligtvis hans vrål från balkongen, sen blev det tyst och grannen stod och skrattade?

Självklar hade han brutit sig ut igen. Sen följde säker en vecka av Siamesjakt och lagning av alla hål han bände upp och fastspikning av nätet mot väggen som han brutit lös. Det var jättejobbig och han var ännu jobbigare än någonsin med sitt skrikande och springande. Sen kom han hem efter en rymning och hade sår på ben och öron. Nu hade Tarzan börjat slåss med andra katter också, hjälp tänkte jag, hur ska vi orka med denna vilding. Balkongen låstes och totalt utegångsförbud infördes eftersom han bara bröt sig ut. Kämpigt var det eftersom det var så varmt ute och vi inte ens kunde vädra. Överallt bröt han sig ut, fönster, dörrar, stormade folk i dörren och pressade sig ut och sprang som en dåre för att inte bli fångad av mig.

Jag grubblade mycket på hur jag skulle göra. Mer hormoner fick han och fler veterinärkonsultationer då han var så extremt översexuell. Han kissade och kissade överallt. Vi hade plastskynken för alla möbler och på natten fick dörrarna stängas annars hoppade han upp och kissade i våra sängar när vi låg och sov. Barnens pappa var tokig och menade att det var sanitär olägenhet med en så äcklig katt.

Jag försökte under denna tid pröva allehanda metoder. Här är några exempel:

Varje gång har började skrika tog jag upp honom i famnen och gick runt och pratade och lugnade honom. Visserligen försökte han slita sig loss ur famnen, men jag höll kvar en liten stund, för att få honom att lugna sig. Ofta fungerade det. Men det var jobbigt och tog mycket tid. När han kissade i huset fyade jag och bar honom direkt till lådan och smekte och berömde honom, för att han skulle uppmuntras att kissa där. Så gjorde vi hela tiden i flera år! Sen torkade jag upp allt kiss hela tiden överallt med medel utan ammoniak och med citron och peppar. Klistrade även upp aluminium på de ställen där han ofta kissade för det skulle också vara avskräckande. Vi tvättade under en lång period 3-4 stora tvättmaskiner med tvätt varje dag! Pga. allt kissande.

Försökte också under lång tid gå ut med honom i koppel och vissa perioder höll han sig lugnare så att han kunde klara av att vara med mig korta stunder ute utan att smita. Det verkade som att när han blev instängd och dörrar och fönster låstes blev han mer "triggad" att rymma.

Vi tillämpade också en tid blöjor på honom inomhus för allt kissande renderade i så oerhört mycket tvätt. Han kissade sönder 3 soffgrupper! Flera sängar och madrasser. Allt fick slängas till slut och nytt inköpas. Alla gäster fick ställa upp skor och väskor på hatthyllan annars kissade han ner deras saker direkt. Han till och med bröt sig in i köksskåpen och kissade ner maten. Det var helt otroligt.

Han kastrerades mycket snabbt dessvärre. Detta var min veterinärs råd när hormonerna i sprut- och tablettform ej hjälpte. Jag fick bara två kullar efter honom tråkigt nog, men att ha honom tillbaka normal var viktigare tyckte jag. Kastreringen gjordes en månad innan vi skulle flytta till ett nytt hus. En viss tid efter kastreringen var han lugnare ca 6 månader och jag trodde faktiskt att våra problem var över. Dessvärre var det inte så. Plötsligt en dag började allt om igen från början precis som när han var ungdom. Veterinären gjorde diverse undersökning men allt var i sin ordning och detta med att det kommer tillbaka efter att ha varit lugnt en tid är ovanligt.

Hursomhelst hade jag hittat ett hus lantligt beläget med en jättestor tomt och där han skulle kunna gå fritt. Dessvärre hjälpte detta inte heller, han sprang bara runt, runt huset i cirklar och skrek. Vi lät honom sova ute på terrassen på sommaren. Men det var inte heller bra han skrek nätterna igenom också. Han började också bråka med grannarnas katter och vaktade vår tomt så till den grad att han började morra åt förbipasserande hundar! Grannarna klagade och de andra katterna i flocken blev alltmer irriterad på lilla Dartan. Han försökte mer eller mindre våldta mina två honor även fast de inte löpte. Till slut bråkade alla katter med alla och vi kunde inte ens få lugnt på nätterna.

Detta blev till slut helt ohållbart. Jag annonserade i olika organ efter en ny ägare. Detta under ca ett halvår, men de få intressenter som fanns vågade inte ta en katt som kissade inne varje dag. De ville inte ens ta honom på prov.

Till slut satte jag mig ner och tog ett lång samtal med min veterinär. Han sa att inget mer gick att göra utan att katten måste få frid. Jag åkte hem och funderade en lång tid över detta. Det är en mycket obehaglig tanke, att man ska behöva välja vem som ska få leva eller dö. Jag längtade bara hela tiden efter den underbara som fanns under alla dessa massor av hormoner. Jag har aldrig träffat en mer personlig och underbar katt. Dessbättre har hans avkommor blivit speciella i sättet. Och hans lilla dotter Maja är underbart snäll och rolig och har till viss del fått detta speciella sätt. Dock ej fullt ut, men ändock.

Till sist insåg även jag, att vi inte kunde ha det så här.

När han var precis fyra år avlivades han och skickades till himlen.

Det har varit ett mycket långt sorgearbete efteråt och när jag tänker på honom blir jag fortfarande ledsen. Men jag förstår att vi gjorde rätt. Jag vet också att det är ovanligt att det blir så här tokigt. Men jag vet också hur jobbigt det är ändå med "normala" avelshanar. Därför är jag så oändligt tacksam till er andra som kan och orkar hålla en fertil hane. Jag gjorde det inte och beklagar det. Dock är jag tacksam att jag ändå haft förmånen att jag fick köpa och  detta "underverk" och trots allt ångrar jag inte det. Han lever vidare i sina få avkommor och det är jag så tacksam för.